Nötter och exotisk frukt - dissektion och provsmakning

Sällskapets julmöte 2006 hade inte den vanliga formen av föreläsning och fika. Istället dukades två långbord där ett var utställning av frukt och ett var julbuffe. Efter att frukten skurits upp, undersökts och diskuterats åts den upp av alla femton deltagarna i kombination med maten. Fruktbordet var nästan överlastat av ovanligheter som Åsa Dahlkild hade skaffat. Frukten var indelad i några grova kategorier som förklarades av Ida Trift, och dissektionen leddes av Catarina Rydin och Livia Wanntorp.

Den största kategorin var "bär", det vill säga frukter där fröna ligger direkt i ett mjukt fruktkött. Hit hörde carambole (stjärnfrukt), avocado, banan, vinbär, vindruvor, gurka, horngurka (kiwano) och meloner, gul kiwi, kakiplommon (sharon), pitahaya (drakfrukt) och den stora citrusgruppen med clementiner, kumquat, lime, sweetie och grapefrukt. Familjen potatisväxter hade många representanter bland bären: tomat, spansk peppar, paprika, physalis (kapkrusbär), den randiga pepino och den mörkröda tamarillo (trädtomat). Till exklusiviteterna hörde kakaofrukt och smultronguava, direkt från Botaniska institutionens växthus. Deltagarna som tog chansen att smaka på smultronguavan med sina hårda kärnor hade tur. Den frukten exporteras eller säljs inte i Sverige trots att den är mycket god, eftersom den inte alls är hållbar i transporter.

Nästa stora grupp var "stenfrukter", de frukter som har ett köttigt hölje, ett hårt vedartat hölje och innanför det ett frö med fröskal. Hit hörde dadlar, mandlar, valnötter, körsbär (i rom, färska fanns inte), mango, oliver och kokosnöt. Vi hade också en kvist med färska kaffefrukter. De smakade inte illa, men inte alls som kaffe. Flera "julnötter" hör hemma här, även om vi oftast ser dem med den köttiga höjet borttaget. Valnötternas stenar skrubbas, bleks och poleras med karanubavax innan de anses vackra nog att säljas som nötter.

De smakligaste frukterna fanns i gruppen arillusfrukter. En arillus är en fruktköttsbildning som kommer från fröämnets bas. Den metoden gör att varje frö får sitt eget avgränsade fruktkött. Här smaskade deltagarna på litchie, rambutan, granatäpple, passionsfrukt och grenadilla. Grenadilla är också en Passiflora, med hårt gult skal.

Ananas och fikon fick visa de knepiga "fruktförbanden" som uppstår ur flera blommor med en pistill vardera. "Sammansatt frukt" visades istället av jordgubbar och björnbär, som kommer ur en blomma med många pistiller.

De äkta nötterna var inte många. En nöt är en fåfröig frukt med ett torrt, hårt skal, som sprids oöppnad. Efter diskussion vågade vi lägga hasselnötter, pistagenötter och jordnötter i den kategorin. Jordnöten är förstås också en balja, som hos sockerärter, men eftersom den planterar sig själv och trycker ner baljan i jorden med fruktskaftet så uppfyller den nöt-definitionen.

Mitt i denna orgie i frukt fanns ett svart får. En skål med pinjenötter fanns med på rent språkliga grunder. Den har namnet "nöt", men en nöt är en sorts frukt. Pinjenötter kommer från en barrväxt, tallen Pinus edulis, och barrväxter har inte frukter. De har frön men aldrig frukter, eftersom frukter bildas ur pistiller och pistiller bara finns hos blomväxter. För alla botaniker föll sig detta naturligt, eftersom barrväxterna är gymnospermer, nakenfröiga. Det föll sig också naturligt för botanikerna att sedan äta upp alla dessa nakna barrträdsfrön. Med knäck och kaffe till.

 Ida Trift, ordförande