Sumpviolen  Viola uliginosa har många av sina förekomster i Uppland. Lokaler utan direkt anknytning till Dalälven är föremål  för floraväkteri.  Nyligen har ändrade regler för hur man inom floraväkteriet beskriver storlek hos bestånd av hotade arter införts. Huvudregeln är att bestånden ska räknas – plantor, blomskott, stänglar. Det duger alltså inte att lämna uppgifter som ”oförändrat riklig”, ”c:a 100 kvadratmeter” eller liknande. Sumpviolen erbjuder utmärkta tillfällen till funderingar och experiment kring hur man i praktiken går tillväga för att räkna. Dels är bestånden inte sällan mycket individrika och utbredda, dels är violens växtsätt sådant att enskilda plantor är ganska svåra att urskilja utan krafsande.  Till detta kommer att den gärna växer i besöksovänliga miljöer, som sumpiga ”bottenlösa” alsockelkärr eller fuktiga marker med gott om liggande träd i olika stadier av sönderfall.

För att öva oss, pröva metoder och få utgångsvärden från lokalerna beslöt Anders Svenson och jag att inbjuda till en inventeringsexkursion denna vår. Att bestämma datum är i viss mån en chansning men sista veckan i maj brukar vara ganska säker. Vi konstaterade vid en förexkursion den 1 maj att en del violer redan vågat sig på att blomma efter en rekordvarm april, men lyckligtvis hade flertalet väntat på oss, skulle det visa sig. Vi var 5 stövelklädda personer som samlades på Märsta pendeltågsstation för bilfärd till Almunge. Första lokalen, den som vi anade var individrikast, ett björkkärr vid utloppet från den lilla sjön Fjärdingen, huvudsakligen öster om vägen till torpet Björk, ligger innanför en vägbom som vi av en vänlig stugägare fått låna nyckel till. Inom några minuter från debarkering kunde vi spana in de första blåvioletta violgrupperna. Härligt – men nu blev det också snabbt besvärligt. Inledningsvis: hur skiljer man sumpviolen från andra violer? Det fanns gott om skogsviol  Viola riviniana i övergångszonen mot torrare skog. Kärrvioler Viola palustris och inte så få mossvioler Viola epipsila växte i de fuktigare områdena. Efter genomgång började vi med att spänna upp 5 linor med 50 meters lucka på tvären av den långsträckta lokalen så att vi skulle kunna avgränsa räknade från oräknade områden. Därefter gick vi parallellt i dessa ”korridorer” och räknade efter bästa förmåga. Några av oss tappade modet ganska kvickt inför den upplevda omöjligheten att räkna plantor. Vi räknade blommor istället på första sträckan. Efter överläggningar beslöt vi emellertid att försöka provräkna tätbevuxna ytor för att få begrepp om antalet plantor. Det visade sig f ö att antalet blommande i förhållande till sterila plantor varierade kraftigt mellan olika delbestånd, som mest kunde omkring 25 % blomma och som minst under 10 %. En skattning utifrån antal blommor skulle alltså inte ge något särskilt bra resultat.  Så småningom tyckte vi att vi fick en sorts begrepp om antalet plantor per ytenhet och vid middagstid hade vi räknat beståndet, dock medvetna om att en ganska bred felmarginal föreligger. Vårt resultat blev att beståndet bestod av 49 431 skott, fördelade på olika sektorer enligt ovan med 6 323, 2 455, 2 683, 13 400 och 24 570 skott. Beståndet tätnar alltså österut. Den något mer erfarne Anders konstaterade att någon mera individrik växtlokal hade han aldrig varit med om att räkna…. De mindre erfarna deltagarna uppvisade lyckligtvis inga utmattningssymptom och vi kunde med friskt mod ta oss an uppgiften att äta lunch.

Nästa lokal, 775 m V om torpet Björk, också intill utloppet från sjön Fjärdingen, ligger någon halvkilometer från den första i en något mera lättgången fuktig och björkdominerad skog. Här tog räknandet avsevärt kortare tid och erbjöd inga speciella nya utmaningar. Eftersom beståndet är mycket mindre och framför allt glesare är troligen antalsuppgiften härifrån mera tillförlitlig, 1 640 skott räknades och blomskottsfrekvensen bedömdes till c:a 25 %. Vi passade på att bese en vildsvinsutfodringsautomat och några vattenväxter i ett krondike innan vi i bil begav oss till Kilsjön, där vi vet att sumpviol observerats på västra och östra sidan av sjön. Den senare förekomsten får anstå till annat tillfälle p.g.a. otillgänglighet, men vi hittade snabbt den västra. Här var beståndet väldigt tätt och andelen blommande plantor i varje fall inte högre än 25 % trots att några tiotal kvadratmeter mark syntes heltäckt av de blåvioletta blommorna. Här gjorde vi ett test av metodens reliabilitet genom att alla räknade hela beståndet. Efter avancerade matematiska operationer (aritmetiska medelvärdet, som huvudräkning) kom vi fram till ett värde på 4700. Det bör påpekas att variationsvidden i våra skattningar var avsevärd. Högst 7000, lägst 3000.

Nu bar det av till Täby där arten har två (?) förekomster i anslutning till Mörtsjön. Frågetecknet beror på att viss osäkerhet rått om den ena uppgivna lokalen – olika koordinater har uppgivits i närheten av varandra och med olika rapportörer. Användning av Artportalen för dokumentation av floraväkteriet kommer förhoppningsvis i framtiden att minimera den sortens osäkerhet. Vi vet i alla fall bestämt att Mörtsjö-violer finns på två olika platser. Den ena, mindre, lokalen hoppade vi över denna gång, den är mer lätträknad med bara något hundratal skott och dessutom var tiden knapp och riskerna i att skutta mellan smärre och vattenomflutna tuvor bevuxna med oftast ganska späda träd eller buskar bedömde vi som för stora. Istället gav vi oss på den individrikare lokalen NO om sjön. Ska man tala om risker så är väl skillnaden egentligen hårfin mellan dessa båda. Anders förberedde oss genom att berätta om ett nyligen företaget besök då han klev ned sig med hela ena benet på väg till ett släktkalas och blev tvungen att låna kläder för att slippa genera omgivningen med dylukten. Efter denna varning var vi försiktiga och lyckades undvika liknande missöden. I sumpskogen fick vi se en snok i färd med att svälja en stor groda, en till synes övermäktig uppgift. I brist på annat skydd och på flyktmöjligheter väste det blyga djuret häpnadsväckande kraftigt mot oss medan det vederbörligen fotograferades.

Sumpviolernas blomningsfrekvens var påtagligt låg här, vi fann bara ett 20-tal blommor och några överblommade. Även på denna lokal användes lina för att avgränsa. Vi räknade in 1789 violplantor, och skildes åt vid 17-tiden efter en annorlunda dag i naturen. Kristina och Rolf påpekade det intressanta i att komma till den här sortens föga promenadvänliga miljöer – inget för familjens söndagsutflykt kanske - och försäkrade exkursionens ledning att inventeringsexkursioner gärna kan vara med i framtida exkursionsprogram. Arter som kan vara aktuella är förstås sådana om vilka kunskapen är begränsad, och som genom sitt förekomstsätt kan vara knepiga att anförtro enskilda floraväktare – svåra eller arbetsamma att räkna, svåra att finna, riskabla växtmiljöer.  Men för den som är sugen på litet udda floraaktiviteter är detta verkligen kul! Rent socialt är det också trevligt att lösa uppgifter i grupp och jobba gemensamt för att få resultat.

Koordinater för de olika lokalerna, se Artportalen!

Kerstin Frostberg

Bilder: Anders Svenson resp. Rolf Engstrand