2005-06-28
Raoul Wallenberg växte upp i
Kappsta. Huset har brunnit ner, men grunden finns kvar
och ett minnesmärke i form av en portfölj har satts upp.
Runt portföljen växer gullhavre (Trisetum
flavescens), syltåg (Juncus tenuis)
och sockblomma (Epimedium sp.). Där växer kanske
också en ovanligt senblommande svärdskrissla (Inula
ensifolia?), som bara var i knopp vid tiden för
Botaniska sällskapets i Stockholm exkursion den 28 juni
2005.
Henry Gudmundson ledde
sju
medlemmar på en kvällsexkursion i det mycket lilla
naturreservatet Kappsta, som utmärks av många förvildade
arter som inkommit med gräsfrö eller som
trädgårdsväxter. Skogen är lummig och fuktig med ett
stort inslag av sjävföryngrade blodbokar (Fagus
sylvatica ’Purpurea latifolia’ kanske),
tysklönnar (Acer pseudoplatanus),
bohuslindar (Tilia platyphyllos) och en
flikbok (Fagus sylvatica ’Laciniata’).
Från Lidingöbanans station
Skärsätra gick vi Primulavägen och beundrade en
skärmtry (Lonicera
involucrata) med mörkröda högblad runt de
lika mörkröda frukterna. Det är osäkert om den kunde
räknas som förvildad. Raoul Wallenbergs väg leder rakt
in i reservatet, som är mycket lättare att hitta till nu
än tidigare, då man behövde snirkla sig in mellan
villorna.
Vitfryle (Luzula luzuloides) blommade
som små vita snöflingor, men myskmadran (Galium
odoratum) var redan överblommad. Det var gott om
parkgröe (Poa chaixii) i kanten av
reservatet, den är bredbladig och har plattade
skottbaser. Det fanns också lentåtel (Holcus
mollis) med sina typiska ludna leder. Den växte
mattformigt och hade bara sterila skott, något som
enligt Henry är mycket vanligt när den är
konkurrensutsatt.
Blårapunkel (Phyteuma nigrum) och
parksmörblomma (Ranunculus acris ssp.
friesianus) växte i en glänta mellan bokarna.
Blåklockesläktingen blårapunkel (man ser inte
släktskapet genast) verkade trivas bra och fanns i minst
500 exemplar. Parksmörblomman borde trivas i den höga
övernärda växtligheten men vi såg bara en handfull
exemplar. Största hotet mot parksmörblomman är troligen
utkorsning med den vanliga smörblomman, men gruppen
ansåg ändå att lite slåtter nog vore på sin plats.
Kirskål (Aegopodium podagraria) bredde ut
sig väldigt, och den stora bockroten gick inte att
återfinna. Bland den ljusgröna kirskålen lyste en blå
tuva som vi kallade blågrön lundgröe (Poa
nemoralis var. glaucicolor). Stigen ledde ned
mot vattnet och gick förbi några frodiga tuvor
skogsstarr (Carex sylvatica) med sina
hängade, glesblommiga honax.
Där stigen nådde stranden var
det dags för kafferast, samtidigt som vi begrundade att
Raoul Wallenberg som liten pojke säkert badade just här.
Sedan studerade vi några gräs; ljusgrön hundäxing (Dactylis
glomerata ssp. lobata) som ursprungligen
kommer från Skånes bokskogar, skuggsvingel (Festuca
heterophylla), och hårdsvingel (F.
brevipila). Vi såg en kal luddhavre (Helicotrichon
pubescens) vars artbestämning försvårades av att
klockan var över halv nio och molnen hängde tungt över
oss. Ljuset räckte inte till för att se detaljer.
Kappstaexkursionen avslutades med häggmispel (Amelanchier
spicata), daggros (Rosa glauca) och
flockoxbär (Cotoneaster multiflora). Den
som vill se ett äkta äggrunt blad skall leta upp ett
flockoxbär.
Regnet som började falla fick
fart på deltagarna och därmed hann vi med tåget in mot
stan efter att ha tackat exkursionsledaren Henry
Gudmundson.
Vid pennan, vice ordförande Ida
Trift
